NEW YORK Den här veckan har Bloggvärldsbloggen språktema, och språk är förstås sannerligen något man som utlandsboende och journalist funderar över ständigt.

Jag startade rentav en gång en särskild språkblogg för att älta allehanda språkfunderingar och för att uppmärksamma roliga, intressanta eller fula ordbildningar och uttryck: http://swenglishbrokenenglish.blogspot.com. Tyvärr för den bloggen en tynande tillvaro, men nog skulle det gå att fylla den med många, många inlägg om dagen…

En intern diskussion på Korrespondenternas mailinglista har fått mig att reflektera – inte för första och knappast heller för sista gången – över hur människor föredrar att böja ordet (mass)medium i plural. Jag förespråkade medier; en kollega föredrog – med hänvisning till sina latinstudier på gymnasiet – media.

Jag tycker att denna språkvårdsfråga är extra intressant, eftersom dessa ord är så vanliga – inte minst i vår bransch! – och språkbruket så skiftande. Kolla bara på våra branschtidningar: Medievärlden respektive Dagens Media.

Jag gillar också latin och föredrar det i många sammanhang – till exempel mitt företagsnamn – trots att jag inte läst en enda timme av det i organiserad form (än). Jag skriver t ex hellre centra än centrum, som plural av centrum.

Det är ju valfritt att skriva antingen medier eller media. Men svenska språkvårdare rekommenderar nästan alltid tveklöst det förstnämnda — just för att det passar bättre in i svenskan, det språk jag nästan alltid skriver på, särskilt när det ska böjas till bestämd form (medierna) eller till genitivform (mediers, mediernas).

Men det är ju verkligen väldigt många som skriver och säger media, ofta när de syftar på massmedier i kollektiv, abstrakt form, om branschen i stort. Inte minst alla unga som ”vill jobba med media”

Vilket i sin tur återspeglas i det citat som blivit titel på Annina Rabes och Eva Johanssons ”Ingen längtar efter mer media” (en 90-talsrapport för Kulturdepartementet jag kan rekommendera, även om jag inte vet hur aktuell den känns idag!).

Engelskans media påverkar förstås, medvetet eller omedvetet, mångas val. Tydligen lånades den latinska pluralformen in i svenskan via engelskan på 60-talet, när fenomenet i sig blev vanligare – gissningsvis en icke ovanlig gång för latinska låneord.

Språkvårdarnas motivering för medier lyder som följer (från Språkrådets frågelåda, för övrigt en guldgruva):

Fråga
Hur böjs ordet medium? Och hur bildas sammansättningar med det?

Svar
Det böjs medium, mediet, medier, medierna.

I sammansättningar har förleden formen medie-, t.ex. medieutbildning. Jämför med akvarium som hanteras på samma sätt.

Den latinska pluralformen media bör man inte använda. Man kan inte sätta den i bestämd form och den missförstås som singularform.

Att media ofta missförstås som singularform – dock ej av min kollega – stämmer nog. Jag får tiotusentals träffar när jag googlar på uttrycket ”svensk media” (d v s svenska media/medier).

För den som är intresserad av denna fråga rekommenderar jag en text från konsultföretaget Textfixarna, som jag hittade på nätet: en kort, resonerande uppsats av Maria Sundin som hittas på denna länk under rubriken. Där står massor av intressanta fakta om vad hon kallar dragkampen mellan media och medier.

Texten har några år på nacken, skulle jag tro eftersom grunden till den skrevs som universitetsuppgift, men Sundin noterar bland annat att:

media håller på att utvecklas till ett kollektivt, abstrakt massord, för massmedier i största allmänhet (vilket stämmer med de exempel jag angett ovan, och de stickprov jag gjort bland googleträffarna)

media som pluralform är något vanligare än medier i de textmassor Sundin genomsökt; dock är förledet medie– vanligare än media– i sammansättningar. Språkvårdarna har alltså en anledning att fröjdas (medie-, som språkvårdarna rekommenderar) och en att sörja (att medier inte är vanligare). Titlarna på de två nämnda branschtidningarna stämmer med detta.

”Framtiden får utvisa vem som vinner dragkampen om det svenska folket!”

konstaterar Sundin. Eftersom hon gissningsvis skrev detta för drygt tio år sedan är framtiden kanske redan här…

Jag gissar att språkbruket fortfarande vacklar. Om folk vill ha latinets och engelskans media så blir det förstås media, vad svenska lingvister än rekommenderar. Redan 1786 konstaterade den då nyinvalda ledamoten i Svenska Akademien Anders von Höpken – enligt akademiens sajt, där SAOL för övrigt lätt går att söka i – att

”Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar”.

Eller så kanske det hjälper om jag länkar till några av de språkvårdare jag tagit intryck av… Här skriver Siv Strömquist, en av SvD:s språkkrönikörer, om medier/media, och rekommenderar som sina kolleger det förstnämnda – just för att det sistnämnda ofta felaktigt behandlas som singularis.

Kanske kan man tänka sig att det i framtiden blir norm även bland språkvårdare med en uppdelning enligt följande:

medier – specifika medier, som i ”Jag rapporterar från New York för flera svenska medier”

media – kollektivt, abstrakt samlingsbegrepp, som i ”Jag vill jobba med media”

Gunilla Kinn

Annonser